En månad i rötets vrå

Alla dessa människor som bara alltid finns där.
De där människorna som innehåller så mycket, den glädjen, de skratten, det livet.
Själv är jag bara tom, kaputt, döende. Jag förstår inte riktigt hur det där går ihop.
Jag känner ensamheten, när den smyger sig på gång på gång. Jag blir aldrig lämnad ifred, jag blir galen.

Jag kommer att förgöra, bryta ned och aldrig låta någon annan komma i närhet. Jag klarar av det alldeles för enkelt. Hur kan något som är så fel, vara så lätt? Ja, nu vet jag vad vi gör!

Skratten ekar,  klöser min rygg. Jag blir inte kvitt, vad jag än gör.
Kolosal, kan ni föreställa er känlsan? Känslan är någonting som bedrar mig, jag tror jag faller. Men det spelar ingen roll när jag står upp såhär rakryggad. Stark, redo att anta världen. LÖGNLÖGNLÖGN

Om det ändå vore så enkelt som att trycka på en tangent.
Jag är en sådan, ett fel.
DELETE

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0