fightwar

Hur ska jag någonsin komma upp ur
vaken? Bli så stark att jag kan svischa
omkring bland alla de andra. Med blicken
stadigt framåt och kraftiga isdubbar
om halsen. Isen brister hela tiden. Mina
armbågar är inte vassa nog.

Minus. Det är som om allt jag har ställs
inför: systerroll, umgänge, skoluppgifter...
så är jag alltid skyldig lite till. Det räcker
inte. Det hopar sig.
Varför har jag ångest? Hur kan det komma
sig att larmet är utlöst direkt när jag vaknar.
Tolkar min hjärna omgivningen fel? Jag
har alltid tyckt att kropp och själ hänger
ihop. Nu tvivlar jag på det. Hjärnan lever
sitt eget liv, lurar kroppen att dra igång
larmet - fast det inte är någon fara.

Tvingar mig fram till spegeln: Är detta
jag? Jo, det yttre är sig likt. Tunnare, annars
ungefär likadan. Men det bor en annan
Simone i min kropp. Hon är rädd för människor,
lyssnar vid dörren för att inte riskera att stöta
på någon familjemedlem. Tackar nej till
fester, går inte på bio eller teater, för då kan
hon inte andas.
Den gamla Simone bjöd hem vänner,
engagerade sig i sin skola, var ibland djupt
förälskad. Kan en personlighet lösas upp?
Dåsar i halvdvala. Sluter ögonen.

En flicka i ett trångt mörkrum. Hon sitter
på en hög stålrörspall pch bläddrar i mitt
fotoalbum. Tuggar hon tuggummi? Hon
ömsom sträcker ut och vinklar upp höger fot.
Musik i bakgrunden. Ljuset är mycket
svagt, men tillräckligt för att jag ska se att
hur hennes händer skakar. Hon drar på sig
turkosa gummihandskar, börjar plocka loss
bilder ut mitt album. En efter en drar hon
loss dem, lägger ned ett portträtt av mig i
ett kemikaliebad, håller fast mig i örat med
en metalltång. Anletsdragen löses upp - långsamt.
Hon tar fram en plastdunk, häller på mer
kemikalier. Nu försvinner jag. Kinderna
skrumpnar, huden krullar ihop sig. Det
bränner som eld. Ändå finns jag kvar. Hon
nyper mig i hakresterna med den iskalla
tången. Manövererar mig med den turkosklädda
handen, doppar upp och ned. Varje gång
fräter hettan som en svetslåga mot min hud.
Hon lägger mig på en elektrisk tork.
Jag är klarvaken. Hon som ligger därär inte
jag. Det är någonting med ögonen. Blicken är
död. Som om någon dragit ur kontakten.

Jag känner hur svårt allting är för mig,
allting sådant där som egentligen är rena
barnleken för alla andra, för alla normala.
Jag var tvungen att ringa och fråga en vän
VAD man åt när man kom hem från skolan.
Jag visste ju att jag borde äta efter skolan men
sedan slog det mig att jag inte hade någon
arning om vad! Jag hade glömt bort vad man
åt. Hon gav mig några förslag, det blev helt
plötsligt hur jobbigt som helst. VAD SKULLE
JAG VÄLJA!? Det fanns så mycket att välja
på. Sköljde ner två mackor med mitt vatten.
När kommer detta att få sitt slut? Jag vet
inte hur länge jag orkar.

Ett ändlöst slut går jag till mötes,
för bortom denna mardröm är
allting dömt och sönderbränt.
Ordet trasig kan inte längre beskriva
hur jag känner, hur jag mår.
Inte heller krossad, förlorad eller
splittrad. Det finns inte längre
ord som räcker till, hur gör man då?

Min axel värker, den vreds ur led.
Men jag vill inte prata om det, precis
lika lite som jag vill prata om vår
relation. Jag borde aldrig ha nämnt det,
inte alls. Nu måste jag ljuga och bedra
ännu mer, jag hoppas bara att de tror mig.
Det är det viktigaste just nu, ja.

Idag var det fritt från Röster&Skuggor.
SUPERSKÖNT, VERKLIGEN!
Kanske de låter mig vara fram till
sömnen borde falla in. Kanske jag
undviker dem så länge. Det vore
toppen.
Inga spöken här, ännu.

Kärlek till maken idag, FAIL PÅ DET! <3

Rubriken säger väll sitt antar jag, så jag behöver inte inleda inlägget med att berätta om vad dagens bloggande kommer att handla om.

Det började med sisådär tre timmar i den känsliga staden växjö med V. Det blev väll en del snackelisnack antar jag, sådant där prat som ändå aldrig kommer ihåg dagen efteråt. Men jag vill inte påstå att mötet var meningslöst, NEJ långt ifrån. Det var intressant att träffa honom igen efter dessa, vad är det 6-7-8 månaderna(?). Om sanningen ska fram så skrattade jag alldeles för mycket, log och var allmänt oberoende. Kanske det berodde på den dubbla dosen lugnande, men jag vill helst inte tro det. Hursom jag ångrar inte mötet och det är väll det viktigaste right? Jag är dock tacksam över att det inte blev längre, då hade jag nog typ ja brytit.

Efter att ha väntat på att V. tog bussen iväg skulle jag till C. men på vägen tutar en bilist på mig och jag upptäcker att det är min farmor, hon skulle handla. Vimsig som hon är ibland så följde jag med henne en snabbis för att jag var rädd att någon skulle råna henne. typ. Efteråt går jag från henne upp till C. som väntat ett bra tag. Han är så snäll så, bästaste han. Hans lillasyster kom och hälsade på. Hon och jag åt fil tillsammans, vi blev tvingade serni. Men det var nog bra trotts allt, hon är så trevlig. Jag tycker om att umgås med henne.

Någon ringde på hennes mobil, fest i någon håla och det blev ungefär en timmes resetid. Egentligen borde jag åkt hem men, whatever. När vi kom dit var det party på alla håll med redan då aspackade ungdomar i en kilometers radie, inte jättetrevligt. Själv såg jag inget nöje i att se på när alla andra hävde i sig sprit så jag gick och slumrade till på en soffa. Efter någon halvtimme vaknade jag utav att någon ramlade över mig, usch.

VILL DU KNULLA?
NEJ TACK!
VARFÖR?
DÄRFÖR!
HORA!
TACK!

Ibland förstår jag inte hur folk tänker men förmodligen tänkte han inte alls, det var väll alkoholen som talade. Och inte kunde jag somna om igen, så jag låste in mig på toaletten. Förresten HEJ TOALETT, helt i onödan. Det var bara dumt och ögonen mina blev rödspräckliga också. Om jag bara ändå haft någonting med mig, om jag bara tagit med mig väskan jag hade hos P. sist. Då hade jag klarat av det, men ändå var allt ganska kontrollerat. Det blev bara lite, HEJ ÄCKEL, HEJ FUL, HEJ KOLOSAL, HEJ MISSLYCKAD.
C. kom och hämtade oss sedan, och ja vi var båda helt nyktra. Vi måste ju, vi har ju lovat och vi håller. Så lite cred till oss för det. Men ingen brasa för mig, man luktar ändå bara en massa äcklig rök efteråt.

Valborg är så överskattat SUCK.

Alla dessa människor som bara alltid finns där.
De där människorna som innehåller så mycket, den glädjen, de skratten, det livet.
Själv är jag bara tom, kaputt, döende. Jag förstår inte riktigt hur det där går ihop.
Jag känner ensamheten, när den smyger sig på gång på gång. Jag blir aldrig lämnad ifred, jag blir galen.

Jag kommer att förgöra, bryta ned och aldrig låta någon annan komma i närhet. Jag klarar av det alldeles för enkelt. Hur kan något som är så fel, vara så lätt? Ja, nu vet jag vad vi gör!

Skratten ekar,  klöser min rygg. Jag blir inte kvitt, vad jag än gör.
Kolosal, kan ni föreställa er känlsan? Känslan är någonting som bedrar mig, jag tror jag faller. Men det spelar ingen roll när jag står upp såhär rakryggad. Stark, redo att anta världen. LÖGNLÖGNLÖGN

Om det ändå vore så enkelt som att trycka på en tangent.
Jag är en sådan, ett fel.
DELETE

Hejsan alla små godingar

En frågeställning som ställer mig själv om och om igen. Vad ska det vara bra för? Misstag efter misstag, ja ett riktigt jävla fail. Vad tror ni jag ser när jag lyfter min blick? Glädje? Värme? Ljus? Fel, fel, fel. Morgondagen gryr och jag har ännu inte funnit någon mening. Ingenting existerar.

Dag ut, dag in. Min väntan, min längtan gör mig otålig. Jag förväntade mig någonting som jag trodde var självklart. Ack så fel man kan ha. Om jag ändå bara fick känna, alldeles för mycket ilska förgiftar min omgivning.
Jag försöker finna en väg som leder bort men det ända jag finner är vägkärl, vilken väg ska man då välja? Det är omöjligt.

Jag älskar när han förnedrar mig, slår mig, river sönder mig. Jag hatar honom, han hjälper mig. Han lockar fram någonting annat än yta, han är äkta. Jag skulle aldrig vilja sätta någon annan i denna situation, i denna relation. Aldrig någonsin låter jag honom skada er, bortom mina ben är ni säkra. Oroa er inte. Men jag, jag behöver en sådan som honom. Utan honom finns det ingenting. Hela min kropp ömmar idag, men det går över, jag överlever ska ni se. Kom ihåg, han hjälper mig. Jag älskar honom, JAG HATAR HONOM, jag älskar honom.

Citat: " Why are we here?
Our lifes will never change
Why are we here?
Our lifes will never change
Don?t just sit and wait for a star to fall
Why are we here in this car at all?"

Brolle Jr. - Watching the stars

Det är alltså sant, att jag är så fel man kan bli.
Jag vet inte vad det var som fick mig att vakna
nu ännu en gång. Såfort jag tycks se ett slut på
hela det här trycks jag ned, skakas om och får
åter igen tankar intvingade i mitt inre. Jag vet
inte vad jag ska tro på längre, vad som är verklighet
eller vad som är fantasi. Jag vet inte hur länge jag
ska orka bara hur länge allting förväntas hålla.

Människor runt omkring mig förändras, jag förstör
dem. Jag smittar ner dem med min cancer, min pest,
hela jag är en vandrande sjukdom. Om jag ändå bara
kunde rädda jorden från undergång. Men en sådan
som jag, borde ha lämnat för länge sedan.

Jag vill sluta ä t a helt och hållet, men NEJ!
Det finns någonting inom mig som förbjuder mig
och kanske kommer jag att vara den röst tacksam
förevigt. Men det känns verkligen inte så just nu.
Någonting inom mig driver mig framåt på något
sätt, det är svårt att förklara. Jag vill så gärna
men någonting tar emot, ja tack(?)

För någon månad sedan spolade jag ner mina
rakblad i toaletten. Det har inte varit lätt ska ni
tro, jag sucktar efter dem och behovet blir större
och större för var dag som går. Egentligen är det ju
så himla enkelt men det är utmaningen som jag
brinner för, kämpar för. Finns det ännu krafter kvar där inne?

Å n g e s t e n river inom mig, trycker på.
GAAAH, jag blir galen för minsta lilla. Jag vill så gärna,
så gärna bara mosa hela min värld. Allting, hela mig
också där på köpet. Kanske är det därför jag utsätter
mig själv för sådana situationer, sådana som bankar
sönder mig. Jag kan inte göra annat än att skratta, jag
önskar att han tog livet av mig ibland. Det skulle bli
en sådan, befrielse eller något.

Nog om mig, hur mår Ni idag?