En bejdan till dig

image2


Tvingar mig fram till spegeln: Är detta
jag? Jo, det yttre är sig likt. Tunnare, annars
ungefär likadan. Men det bor en annan
Simone i min kropp. Hon är rädd för människor,
lyssnar vid dörren för att inte riskera att stöta
på någon familjemedlem. Tackar nej till
fester, går inte på bio eller teater, för då kan
hon inte andas.
Den gamla Simone bjöd hem vänner,
engagerade sig i sin skola, var ibland djupt
förälskad. Kan en personlighet lösas upp?
Dåsar i halvdvala. Sluter ögonen.

En flicka i ett trångt mörkrum. Hon sitter
på en hög stålrörspall pch bläddrar i mitt
fotoalbum. Tuggar hon tuggummi? Hon
ömsom sträcker ut och vinklar upp höger fot.
Musik i bakgrunden. Ljuset är mycket
svagt, men tillräckligt för att jag ska se att
hur hennes händer skakar. Hon drar på sig
turkosa gummihandskar, börjar plocka loss
bilder ut mitt album. En efter en drar hon
loss dem, lägger ned ett portträtt av mig i
ett kemikaliebad, håller fast mig i örat med
en metalltång. Anletsdragen löses upp - långsamt.
Hon tar fram en plastdunk, häller på mer
kemikalier. Nu försvinner jag. Kinderna
skrumpnar, huden krullar ihop sig. Det
bränner som eld. Ändå finns jag kvar. Hon
nyper mig i hakresterna med den iskalla
tången. Manövererar mig med den turkosklädda
handen, doppar upp och ned. Varje gång
fräter hettan som en svetslåga mot min hud.
Hon lägger mig på en elektrisk tork.
Jag är klarvaken. Hon som ligger därär inte
jag. Det är någonting med ögonen. Blicken är
död. Som om någon dragit ur kontakten.


Jag känner hur svårt allting är för mig,
allting sådant där som egentligen är rena
barnleken för alla andra, för alla normala.
Jag var tvungen att ringa och fråga en vän
VAD man åt när man kom hem från skolan.
Jag visste ju att jag borde äta efter skolan men
sedan slog det mig att jag inte hade någon
arning om vad! Jag hade glömt bort vad man
åt. Hon gav mig några förslag, det blev helt
plötsligt hur jobbigt som helst. VAD SKULLE
JAG VÄLJA!? Det fanns så mycket att välja
på. Sköljde ner två mackor med mitt vatten.
När kommer detta att få sitt slut? Jag vet
inte hur länge jag orkar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0