fightwar

Det är alltså sant, att jag är så fel man kan bli.
Jag vet inte vad det var som fick mig att vakna
nu ännu en gång. Såfort jag tycks se ett slut på
hela det här trycks jag ned, skakas om och får
åter igen tankar intvingade i mitt inre. Jag vet
inte vad jag ska tro på längre, vad som är verklighet
eller vad som är fantasi. Jag vet inte hur länge jag
ska orka bara hur länge allting förväntas hålla.

Människor runt omkring mig förändras, jag förstör
dem. Jag smittar ner dem med min cancer, min pest,
hela jag är en vandrande sjukdom. Om jag ändå bara
kunde rädda jorden från undergång. Men en sådan
som jag, borde ha lämnat för länge sedan.

Jag vill sluta ä t a helt och hållet, men NEJ!
Det finns någonting inom mig som förbjuder mig
och kanske kommer jag att vara den röst tacksam
förevigt. Men det känns verkligen inte så just nu.
Någonting inom mig driver mig framåt på något
sätt, det är svårt att förklara. Jag vill så gärna
men någonting tar emot, ja tack(?)

För någon månad sedan spolade jag ner mina
rakblad i toaletten. Det har inte varit lätt ska ni
tro, jag sucktar efter dem och behovet blir större
och större för var dag som går. Egentligen är det ju
så himla enkelt men det är utmaningen som jag
brinner för, kämpar för. Finns det ännu krafter kvar där inne?

Å n g e s t e n river inom mig, trycker på.
GAAAH, jag blir galen för minsta lilla. Jag vill så gärna,
så gärna bara mosa hela min värld. Allting, hela mig
också där på köpet. Kanske är det därför jag utsätter
mig själv för sådana situationer, sådana som bankar
sönder mig. Jag kan inte göra annat än att skratta, jag
önskar att han tog livet av mig ibland. Det skulle bli
en sådan, befrielse eller något.

Nog om mig, hur mår Ni idag?