fightwar

Hela verkligheten är i totalt kaos
och jag står bredvid och ser på
försöker nå fram men ingen hör
ingen ser, håller jag på att ge upp?

Idag talade spegelbilden osanning
och det gjorde mig ledsen för jag
är etthundraprocent säker på att
det där med osanning bara är bullshit.
Och när jag stod i duschen bara
bröt jag ihop, sådär utan förvarning.
För innerst inne vet jag att jag
fortfarande ser mig själv som störst
i hela vida världen.

Imorgon börjar jag skolan igen
efter ett lov då det enda jag gjort
har varit att äta och varit sjuk.
förkyld enmiljongånger mitt i
sommarn. haha, det är absurt
för tusan. eller egentligen har
jag varit ganska mycket social
men jag har hela tiden känt mig
ensam så det känns så, mest
bara ensamt. och egentligen
var jag inte så social mest bara
frånvarande och jag vet att det
sårar vännerna när jag "inte orka
försöka ens" som de säger.

Med skolan följer oendligt mycket
press och stress. Jag kommer med
all sannolikhet få mag-sår igen
och missa en massa timmar pga
lolipop-tider (om jag nu får någon
ny kallelse någon gång, de år två
veckor försenade döda)
Kommer förmodligen vara väldigt
2 cool 4 school med det omänskliga
schemat vi fått och känner på mig
att lärarna verkligen kommer att
älska mig för det. HAHAHAHAHA
Men jag ska gå så mycket jag klarar
av, okii?

Idag har jag funderat mest över
drömmen jag hade inatt. Jag var
omgiven av människor men endå
var jag alltid ensam. Vaknade flera
gånger för att gråta en skvätt, patetiskt
värre men sant. Och dagen har följt i
samma fotspår som gårdagen, tårfylld.
Men det är kanske lika bra det så
att jag kan gå tillbaka till känslo-kallt
monster igen, för det är ju någonting
som jag verkligen kan vara bäst på.

Förra året försökte alla "proffitionellt
uttbildade" tala om för mig att jag
fick en ny chans till en ny början. Ett
nytt kapitel i mitt liv som jag fick skriva
helt själv, precis som jag ville. De hade
fel. Jag står fortfarande här och
stampar, nej jag tror jag har fallit en
liten bit. Nedåt. Och det får mig att
känna mig sämst faktist. Trist

Undra om någon kommer att lägga
märke till att jag lagt på mig hela 1
k i l o  under sommarn.
Äsch, klart de gör. Och jag hatar
mitt självförakt mer än någonting
annat. Mest faktist. Jag är inte ens
lite trött just nu men det gör ingenting
för skolan börjar inte förrens ett
imorgon ändå. Bara för att vi inte
ska stöta ihop med någon etta.
De är såå rädda för oss, äldre. Hihi.
För jag är ju ädlre än etta, jag är
tvåa nu, iår. Inte minst. och det
känns faktist lite bättre. sådetså