fightwar

Drömmer att tre män kommer in i mitt sovrum. De är klädda i blå overaller och fickorna bågnar av verktyg. De reser stegar och börjar lossa mina tapeter. Våd efter våd drar de ned. En del sitter ordentligt fast, men de arbetar metodiskt. Skrapar loss och rullar ihop våderna.
Försvinner ljudlöst.

MAT står der med stora svarta bokstäver på en skylt. Tittar in genom fönstret, ser några dammiga kaktusar och teve i hörnet. Det rör sig fort på skärmen, måste vara sport. it kommer ingen jag känner.
Tar sikte på en av kaktusarna, stirrar stint, andas långt ned i magen, peppar upp mig: Jag är en kapabel människa.
En doft av gatukök slår emot mig. Bakom disken står en kraftig rödlätt man och ser ut som om han var magsjuk. Han följer uppmärksamt rörelserna på teven.
- Har ni något vegitariskt?
- Vi har ost- och skinkpaj, säger han, fortfarande med blicken på teveskärmen.
- Men det är väl inte vegetariskt.
- Skjut då, för fan!
Ljudet blir bara värre. Jag stålsätter mig, måste härda mig. Tar sats igen.
- Jo, jag sa just att ost- och skinkpaj är väl inte vegetariskt.
Han stirrade på mig som om jag just kommit in genom dörren.
- Äsch, det är så lite, jag pillar bort det.
När jag kommit hem öppnar jag kylskåpet och tittar ett tag på osten. Den har fått torra kanter.
Nu är jag inte hungrig längre.

Detta är vansinne. Hur kunde jag tillåta mig själv orden falla över mina förseglade läppar? Hur kan detta vara möjligt?
Ljuger jag? Nej, det är inte så enkelt. Min sjukdom syns inte utanpå. Tvärtom, om man bortser från den slocknande blicken ser jag helt normal ut. Alla säger det, experterna har svårt att förstå hur jag lyckats dölja så himla bra. För att omgivningen ska förstå att mitt hjärnfilter gått sönder, skulle jag behöva gå omkring i hjälm, skyddsglasögon och hörselkåpor. Men hur skulle det sse ut? Jag vill ju inte att någon ska se mig, överhuvudtaget lägga mäke till att jag finns.



Jag är trött, nej utmattad är nog ett ord som passar bättre in. Jag klarar inte av att sova och inte tillåts jag sömnen som tars ifrån mig rakt framför näsan. Jag har aldrig haft någon sovrutin, inte på flera år. Det är så mörkt ute, skuggorna smyger runt om mig. Spindlarna krälar under min hud, råttorna river i min bröstkorg. Mitt huvud bultar i takt med min nerkylda kropp som skakar. Händer och fötter är iskalla, läpparna violinfärgade. Magen drar ihop sig gång på gång i krampliknande symtom. Jag vill bara kryp ihop i mörker, skära bort min otillräcklighet tillsammans med maken. Han är vacker men ack så tunn han är påväg att bli. I och med detta avslutar jag dagens inlägg med att citera lite Kent, noll.

"Du är tunn som luft
Du är nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Bara en sekund då är Jag nästan perfekt
Du gör mig lugn Jag klär i din andedräkt
Du gör mig lugn Du är nästan perfekt

Om Jag förlorar dig
Så förlorar Jag synen
Om Jag förlorar dig
Då har Jag ingenting kvar
Förlåt mig men Du är allt Jag har"

Godnatt sötnosar