fightwar

"hur mår flickan där inuti?"

jag tycker om honom. han är
alltid sådär gullig, omtänksam
och snäll. hans famn är varm,
hans armar starka. han ser
och bryr sig verkligen på riktigt.

men jag tror aldrig ni skulle
kunna gissa vem det är

han finns i mitt liv. jag träffar
honom ofta och alltid har han
det där upplysta leendet på sina
läppar. smala välformade läppar
som jag aldrig kommer att få
smaka. det vore bara för fel
men han finns alltid där, ser
hur allting förvärras. vilket
ibland gör mig rädd men det är
okej. så länge han finns känner
jag mig lite tryggare i just den
miljön vi delar.

ingen annan där vet eller lyssnar
på det sättet, hans sätt sådär fint.

"jag tycker nog att du ser lite väl blek ut"

hur kan han se? kanske för att jag
inte längre orka smeta på en massa
brunkräm och puder. han kommenterade
att mina läppar hade en violett ton och
tog mig i handen.

"lilla gumman, du är ju iskall"

jag försökte le men det fungerade
nog inte. jag försökte tala om för
honom att jag är okej men då såg
han på mig med sina simone sluta
ljug ögon

"vi kommer att fixa det här"

sedan gav han mig en kram. en
sådan där kram som gör mig så
himla glad, glad och ledsen på
samma gång. han är snäll. tar
mig på allvar och ser efter mig
när ingen annan tycks märka att
någonting står fel. så länge han
finns där är jag ändå kanske inte
fullt så ensam som jag känner mig.

lite happy för att han aldrig försvinner
pepparkakor och kaffe på det
bättre kan det bara inte bli