fightwar

älskling jag orkar inte le alltid.

inte ens i din närhet klarar
jag av att le. le sådär äkta
och inte sådär som på film.
hur det står till med mig idag
finns det inte längre något
konkret svar på.

"men du har muskler mellan revbenen också"

skolsköterskans ord ekar i mitt
tomma huvud. jag borde vara mer
rädd om mig själv men bara för alla
andras skull. min mamma säger att
jag kanske inte borde äta så mycket
när min mage gör sådär ont. hon är
snäll men hon tänker inte alltid.

jag känner mig fruktansvärt ensam,
ensam och stark. ja, idag är jag stark
om inte starkare. förut när jag kände
mig ensam sökte jag bekräftelse. läste
bloggar och skrev med andra som kände
och tänkte precis som jag, kände fel
och hade ett sjukt tänkande.

känner mig så dum för att det faktiskt
var så, då. idag äe jag förväntansfull i hopp om
att någon ska finnas där ute och vilja
kämpa tillsammans med mig. att gå
igenom livets svårigheter med och som
förstår att en människa med störningar
inte ser på världen med samma ögon
som majoriteten. som kan förstå men som
samtidigt vill komma ur.

jag tänker inte ägna hela mitt liv
åt någonting sådanthär, en sjukdom.

livet är så mycket mer än bara siffror
och speglar.