fightwar

"hur mår du idag simone?"

visst har ni glömt bort att se mig
på sistone men jag trodde aldrig
att det skulle gå såhär långt. ser
ni inte hur mina händer skakar,
hur min blick flackar eller hur
genomskinlig min hy blivit?
det gör ont att ingen där märker
för det är ändå ert jobb

"jag ska prata med teamet och se till att du får byta för detta leder ingenstans"

nu vill hon inte ha mig mer
jag måste ha gjort någonting fel
men vad kan jag inte komma på.
hon säger att jag inte försöker
men det är ganska mycket lögn.
jag försöker ju alltid
var så säker

"har du ont någonstans?"

om ni bara visste hur ont
hjärtat gör. jag som tyckte att jag
nog borde ha byggt upp det nu igen.
kanske hade jag fel
nej, det måste vara någonting annat.
jag bryter inte ner muskler
min kropp äter inte av sig själv mer
det kan ni ju se, det ser alla
det måste vara därför hon inte vill
ha mig mer, så är det.
ingen vill ha mig där
för att jag inte är tillräckligt bra på
att sätta mig emot allas ord.
tro aldrig att jag har glömt hur det känns

"men lilla vän du ser helt vettskrämd ut!"

jag satt i det där jävla rummet och grät
i hela åttio minuter. det gjorde så ont
ONT ONT ONT
jag försvann där ett tag och insåg att
ingen vill ha hand om mig mer. ingen vill
behöva sitta barnvakt åt en sjuttonåring
som under ett visst tillstånd inte skulle ens
blinka för att skära i allt som finns.
allt det där som inte borde få finnas
passa så att hon får i sig alla mål mat
om dagen, vara uppmärksam på tecken
som är nästintill osynliga.
ni ska veta att jag är fullt medveten om
att jag är jobbig men det är aldrig meningen

"simone ta dig samman nu"

jag orkar inte byta mer, prata.
ingenting. jag är bara så trött

"simone, prata med mig. vad händer?"

varför när hon är precis som alla andra?
förstog hon inte att jag inte vill ha
in mer människor eller vad var det
frågan om.

och nu har jag slutit mig som en mussla