fightwar

en timmes skola idag sedan
skolkar jag matsalen och sticker
hem med bussen. cyklar den
sista milen hem.

stå-plattan har blivit en farlig motståndare
åter igen. men inte värdig utan mest
bara för att jag inte kan lita på min
egen förmåga att se. uppriktigt talat
är jag inte ens rädd bara trött, på allt.

och jag är inte bara det största, groteska
monstret i hela världen jag är även det
i hela universum. jag hatar att det ska
behöva vara så jämt. jag strävar inte efter
någonting sådant utan bara kunna se mig
i spegeln och kunna tycka om mig själv
för den jag är, egentligen. ja någonting annat än vad
jag är och har varit alltid.

varje gång det kommer en spegel drar
jag upp tröjan och granskar det där,
äcklet. jag skäms så först och främst
för att det är sant och sedan också för
att det är patetiskt. ingen normal människa
gör så, är så självkritisk. ingen normal
människa måste blunda för att slippa
se allt äckel i duschen. ingen normal
människa tänker så som mig. men bara
för att jag inte är normal betyder det då
att jag är sjuk? jag vet inte ens vad normal
betyder, egentligen.

överallt är jag fel. och jag vill nästan
alltid dö. jag blir ju aldrig bättre.
och jag hatar mig själv så obeskrivligt
jävla mycket. men vem skulle kunna
förstå? jag kan ju inte ens förstå själv.
mest nog bara för att jag är så fel.

lolipop-tid imorgon, mami ringde. de hade
slarvat med mina papper nu igen. pinsamt,
för dem. jag är förbannad upp över
öronen och imorgon ska jag skrika som
aldrig förut.

jag har mjölk i kaffet, grön mjölk
i kaffet. det är redan för mycket
efter den helgen i hets och frossa.
att frossa är en dödssynd men Gud
förlåter alla, right? inte för att jag inte
bryr mig om att siffrorna går upp
men verkligen skäms på mig
NEJNEJ
det får ni inte tro
idag ska jag leva på alltför litet.
 mest bara för att jag är
bäst, på att vara sämst

jag är trött på att vara "mentalt ostabil"
fruktansvärt trött på att vara störd i
huvudet, trött på panik ångesten. alla
förväntningar, förhoppningar. jag vill
bara lägga mig ner och gråta, skrika.

var det verkligen någon som orkade
mala sig igenom allt självömkan?
för så är det just nu, jagJagJAG.
men inte för att jag slutat bry mig
om andra utan mest för att jag
är blind i min omgivning. utmattad(!)
men snart borde jag vara på
fötter igen och orka. förlåt, ni är bäst