fightwar

fröken ångest vaknar upp
och som vanligt
äter frukost
mår illa av den tanken
att hon blir för fet
så hon springer in till
toaletten
och spyr upp allt igen

ställer sig framför spegeln
synar sina bleka fräkniga armar
rättar till sina byxor
och skyndar sig i väg till skolan
men saktar ner den sista biten
de får inte tro att hon skyndat sig dit
eller ens tänkt på det

fröken ångest
var inte fröken ångest
särskilt länge

så känner jag mig just precis exakt nu

jag har inte sovit ordentligt på
jag vet inte när. igen sömn inatt
heller. det började när jag var ute och
hade bytt hage på hästarna och det var
mörkt ute. skräcken slog mig hårt i
magen. kände hans läppar mot min hals,
hans händer runt min midja. hans iskalla
ord ekade i mitt huvud. paniken bröt ut
och där låg jag, i ett dike i min fosterställning
och kippade efter luft, luft som vägrade nå
mina lungor. jag trodde seriöst att jag var
påväg att kvävas. tappade tidsuppfattningen
och föll in i ett apatiskt tillstånd. en jägare
gick förbi och hittade mig där, i diket. i min
fosterställning, gråtandes. nästan okontaktbar.

sen var den natten förstörd. och hey min
bulimi har kommit ifatt mig. det blev ingen
skola för mig idag, feber och utmattning.
men om sanningen ska fram vågar jag inte
gå dit eftersom att han VET att jag
var där i tisdags. jag klarar inte av att
möta hans blick, för jag vet att han vet.
matsalen är ett kapitel för sig. alla människor
som granskar mig från topp till tå. om de
bara visste hur jäfla mycket jag hatar mina
utstående nyckelben. äckeläckeläckel

mitt hjärta vill inte slå regelbundet eller
tillräckligt. jag vet att jag borde tala om
det för någon utav dem men jag vill inte
in på sjukhuset, vill inte vill inte vill inte.
för jag skäms så över vad jag gjort och
fortfarande gör gentemot mig själv och
alla i min omgivning. jag är inte riktigt
säker på hur länge jag kommer att orka
hålla samman utåt. jag tror jag är påväg
att ge upp. och jag som lovade mig själv,
att så skulle det aldrig bli. aldrig bli.
kommer aldrig bli, suck