fightwar

jag stänger fönster
låser dörrar
drar ner rullgardinerna
sitter i ett hörn
och
skakar
under täcket
kväver mina skrik
med kudden
tårarna bildar gångar
som saltet holkar ur
i mina kinder
stora svarta påsar
under mina rödaspräckliga
ögon
som håller på
att slockna
varför händer det här nu igen?
jag var ju på väg
rätt väg
men nu
är jag bara
fel
överallt

tappar orden, fan. den här veckan har
varit den tuffaste på en mycket lång tid.
att gå till skolan gör inte saken bättre
men kanske jag går dit på tisdag bara
för att hon ska tro att det blivit lite bättre.
för att hon inte ska oroa sig fullt så
mycket. och inatt blir jag nog ensam.
på riktigt, verkligen. och det känns i
hela kroppen att det nog inte är så bra.

när adrenalinet slår mig i magen nästa
gång ska jag slå sönder mina ben. allt
vad jag kan för någonting måste göras.
det blir bäst så, fan.

jag har grymt ont i magen, vaför gjorde
jag så? så dumt med närmare eftertanke.
men om jag fick en chans att göra om det
vet ni lika väl som jag att jag skulle göra
det igen och igen och igen.
men tro aldrig att jag vill, det är inte så. det
är ett måste. för jag vill aldrig, jag vill aldrig.