fightwar

Alla dessa människor som bara alltid finns där.
De där människorna som innehåller så mycket, den glädjen, de skratten, det livet.
Själv är jag bara tom, kaputt, döende. Jag förstår inte riktigt hur det där går ihop.
Jag känner ensamheten, när den smyger sig på gång på gång. Jag blir aldrig lämnad ifred, jag blir galen.

Jag kommer att förgöra, bryta ned och aldrig låta någon annan komma i närhet. Jag klarar av det alldeles för enkelt. Hur kan något som är så fel, vara så lätt? Ja, nu vet jag vad vi gör!

Skratten ekar,  klöser min rygg. Jag blir inte kvitt, vad jag än gör.
Kolosal, kan ni föreställa er känlsan? Känslan är någonting som bedrar mig, jag tror jag faller. Men det spelar ingen roll när jag står upp såhär rakryggad. Stark, redo att anta världen. LÖGNLÖGNLÖGN

Om det ändå vore så enkelt som att trycka på en tangent.
Jag är en sådan, ett fel.
DELETE

Hejsan alla små godingar

En frågeställning som ställer mig själv om och om igen. Vad ska det vara bra för? Misstag efter misstag, ja ett riktigt jävla fail. Vad tror ni jag ser när jag lyfter min blick? Glädje? Värme? Ljus? Fel, fel, fel. Morgondagen gryr och jag har ännu inte funnit någon mening. Ingenting existerar.

Dag ut, dag in. Min väntan, min längtan gör mig otålig. Jag förväntade mig någonting som jag trodde var självklart. Ack så fel man kan ha. Om jag ändå bara fick känna, alldeles för mycket ilska förgiftar min omgivning.
Jag försöker finna en väg som leder bort men det ända jag finner är vägkärl, vilken väg ska man då välja? Det är omöjligt.

Jag älskar när han förnedrar mig, slår mig, river sönder mig. Jag hatar honom, han hjälper mig. Han lockar fram någonting annat än yta, han är äkta. Jag skulle aldrig vilja sätta någon annan i denna situation, i denna relation. Aldrig någonsin låter jag honom skada er, bortom mina ben är ni säkra. Oroa er inte. Men jag, jag behöver en sådan som honom. Utan honom finns det ingenting. Hela min kropp ömmar idag, men det går över, jag överlever ska ni se. Kom ihåg, han hjälper mig. Jag älskar honom, JAG HATAR HONOM, jag älskar honom.

Citat: " Why are we here?
Our lifes will never change
Why are we here?
Our lifes will never change
Don?t just sit and wait for a star to fall
Why are we here in this car at all?"

Brolle Jr. - Watching the stars

Det är alltså sant, att jag är så fel man kan bli.
Jag vet inte vad det var som fick mig att vakna
nu ännu en gång. Såfort jag tycks se ett slut på
hela det här trycks jag ned, skakas om och får
åter igen tankar intvingade i mitt inre. Jag vet
inte vad jag ska tro på längre, vad som är verklighet
eller vad som är fantasi. Jag vet inte hur länge jag
ska orka bara hur länge allting förväntas hålla.

Människor runt omkring mig förändras, jag förstör
dem. Jag smittar ner dem med min cancer, min pest,
hela jag är en vandrande sjukdom. Om jag ändå bara
kunde rädda jorden från undergång. Men en sådan
som jag, borde ha lämnat för länge sedan.

Jag vill sluta ä t a helt och hållet, men NEJ!
Det finns någonting inom mig som förbjuder mig
och kanske kommer jag att vara den röst tacksam
förevigt. Men det känns verkligen inte så just nu.
Någonting inom mig driver mig framåt på något
sätt, det är svårt att förklara. Jag vill så gärna
men någonting tar emot, ja tack(?)

För någon månad sedan spolade jag ner mina
rakblad i toaletten. Det har inte varit lätt ska ni
tro, jag sucktar efter dem och behovet blir större
och större för var dag som går. Egentligen är det ju
så himla enkelt men det är utmaningen som jag
brinner för, kämpar för. Finns det ännu krafter kvar där inne?

Å n g e s t e n river inom mig, trycker på.
GAAAH, jag blir galen för minsta lilla. Jag vill så gärna,
så gärna bara mosa hela min värld. Allting, hela mig
också där på köpet. Kanske är det därför jag utsätter
mig själv för sådana situationer, sådana som bankar
sönder mig. Jag kan inte göra annat än att skratta, jag
önskar att han tog livet av mig ibland. Det skulle bli
en sådan, befrielse eller något.

Nog om mig, hur mår Ni idag?