fightwar

Det kittlar till i magen

Jag skriker nej, biter hål i kinden

salt och järn

 

Magen skriker, krampar, kämpar

precis som det ska vara

 

Hungern har blivit till

ett kroniskt tillstånd

av tomhet

under revben

kylan

är en del av kroppen

händerna färgas likvita

kinderna behagfullt blå

en trötthet

där yrsel

svartnar framför ögonen

 

Ett hekto till

minskar känslan av

att inte räcka till

 

Förnekar Hungern

Mat Är Synd

ångestframkallande

kryper, kravlar fettet under huden

gör mig smutsig, värdelös

inte älskvärd

 

Jag behöver Ingenting

bara lite mindre

 

Kontrollen

lättheten i kroppen

Svårare att andas

hål i mina lungor

som läcker syra

 

Varje förlorat hekto

renar från Synd

Jag tappade logiken

framför spegel

 

Jag faller

utan säkerhet

Rädslan

av att inte veta

hugger som is i mitt bröst

 

 

En tanke

som slog mig

hårt i magen

och

jag gick av

Jag är så arg,
pissförbannad
på alla dessa människor
som bara går förbi
de som ser blodet som rinner ur
de rakblads-ärrade armarna
men inget gör

Varför, det är ju bara att hämta förbandslådan?

Jag är så besviken,
jättesur
på alla dessa människor
som bara låter k i l o efter k i l o falla
på de arma a n o r e x i-kropparna
men inte orkar bry sig

Varför, det är så onödigt spill på värdefullt människoliv?

Jag är så trött,
dödtrött
på alla dessa människor
som bara iaktar på håll
utan att ingripa
när mobbingen sker varje dag på skolgården

Varför, det är så himla förödande för varje individ?

Jag är så besviken,
urless
på all denna nonchalans
när det gäller de
självskadebenägna barnen
De syns så tydligt, men folk skiter i dem

Varför, deras rop på hjälp är ju oftast så himla tydliga?


Bakom varje ärr
Bakomvarje k i l o som kräkts upp
finns en förklaring, det är bara att fråga
Ingen gör sig inte illa för skojs skull
Nä ,väx upp för fan!
Ni som blundar för den självskadebenägna generationen
Jag kräker hellre ut min ilska på er

Jag är så ledsen,
förtvivlad
på alla er som går förbi
de destruktiva söndriga barnen
Jag gråter för jag ser ju hur ni vägrar se

Varför, så mycket värdefullt människosjälsliv till spillo?

Hennes brott var hunger
Ögonen var smycken av tiotustentals brustna drömmar.
Kroppen skör likt en fjärlis vingar.
Bakom varje andetag fanns en historia som skulle få vilket hjärta som helst att stanna.
Hjärnkaoset som slet i hennes armar och ben,
som en eller annan marionettdocka.
En rubbad balans och ett hjärta lika tilltrasslat,
lika svagt som spindelväv.
Fastkedjad i varje steg hon tog, fötterna var det enda som band henne fast till jorden.
Å man såg på henne som man såg på det onda.
Ett barn orkar inte hur mycket som helst,
att lappas ihop gång på gång på gång på gång.
Trådarna var för sköra.
Hennes brott var hunger.






Skymningen -
min morgon äntligen här
Natten ung
Törsten och hungern stor
Försvinner ut
på jakt

Morgonen gryr
solens strålar nuddar trädtopparna
Åter in i skydd
I skydd från dödens sken

Nätterna blir år
Åren blir till sekel

Samma törst
Samma hunger
Allt likadant -
inget förändrat hos mig

Knack, knack - någon hemma?

Magen putar.
Petar i magen - gömmer magen
Petar i maten - gömmer maten

Luras, och ljuger,
rakt upp och ner.
(Nej alltså, jag har redan ätit,
jag är helt proppmätt faktiskt...)

Springer lite längre, lite mer.
Somnar hungrig, alltid hungrig.

Fy fan vilken f e t kossa jag är!
(Gå inte dit.
Snälla, gå inte dit - du blir inte lyckigare,
du blir inte det.
Bara svagare.)

Spegel spegel på väggen där
Provhytt, blottande lampor
B-film
Biroll
Knack, knack - någon hemma?
Hunger
har blivit mitt normaltillstånd.

Reklamannonser, skvallertidningar, kändisar på röda mattan,
jag slukar allt,
det får bli min piska, och min inspiration;
smala tändstickslår
pinniga överarmar
synliga revben

(Åh vad duktig jag är!)
nyckelben, höftben
skulderblad, rakblad

(X k i l o . då - hur vore det med det?)
Men det stämmer inte,
för ju mer jag går ner i v i k t - desto f e t a r e blir jag.

Knack, knack - någon hemma?
Ingen hemma.
Tomma ögon
Oroliga ögon

(Haha, jag kan s p y nästintill ljudlöst,
lättlurade är ni, hela bunten!
Jag smyger ut och springer när ni har somnat,
jag gömmer smörgåsarna i garderoben.
Triumf.)

Handled. Smalben. Käkben.
Benstomme, hårt skelett,
knän, axlar.
Madrassen är för hård, stolen är för hård.

Det svartnar här inne,
det svartnar där ute.
Det susar, jag är bedövad,
orkar inte tänka.

Ingen kan nå mig,
ingen kan nå in, ända hit
där jag är
nu.
matmissbruk, maktmissbruk
viljekamp, dragkamp

Släpp ut mig - jag vill inte vara med längre
i denna suddiga mörka mardröm,
hittar ingen dörr, svarta väggar
överallt.

Blodprov. Läkare.
Hb87. Dålig saltballans. ekg.
Jag får inga stående ovationer, applåderna uteblir,
ingen
tycker att jag är duktig.
Det skymmer,
jag orkar inte.

Åh - ett program om ä t s t ö r n i n g a r,
det måste jag ju titta på - hur lyckades dom?
Åh - en tidningsartikel om a n o r e x i,
den måste jag ju läsa - hur lyckades hon?

Målet - där är det!
(Var är det?)

Jag får inte äta, jag kan inte äta.
- Jag har bara ingen aptit just nu...
(Jodå, visst har jag aptit - jag vill äta upp hela världen,
men att äta sig mätt
är förbjudet.)

Skit också - jag kan inte svälja längre,
jag kan inte det, kroppen har glömt
hur man gör.
Det svajar, jag fryser så förbannat.
Gud vad jag är trött,
låt mig få sova.

Knack knack - någon hemma?

Kom ut lilla fågelunge - du är en tigrinna, en krigare
och en örn!

Jag vet att
era blickar bara betyder att
ni inte ser det jag ser att ni
glömt att jag inte förstår någonting
alls

Ibland undrar jag om det
handlar om förakt när ni
klämmer på era magar och berättar att
ni har lagt på er några kilon över julen
och ni suckar,
konstaterar att "jag ska börja träna på riktigt nu, jag känner mig så duktig då"
för jag vägrar tro att ni är så
fullständigt jävla idiotiska att
ni faktiskt menar allvar

"Jag ska gå ner tio kilogram i år faktiskt"
jaha, jag ska hänga mig i år, faktiskt
och jag vill slå jag vill
be er att dra åt helvete för att
ni inte förstår för att
ni hånar allting jag står för allting jag
kämpar mot

(ni vet inte,
ni vet inte alls ni
förstår ingenting ibland
hatar jag er bara för er
ignorans)

Överallt möts jag av
gå ner i VIKT och få KONTROLL
och
Går din vikt -nedgång bra?

samtidigt som ICA säljer
kexchoklad för extrapris
och Lindt riktigt ber dig att
upptäcka chokladfinsmakaren i dig

så undrar vi varför man
hittar i genomsnitt minst en allvarligt ätstörd i varje klass
på högstadiet

vad
blundar vi för?
De matar oss med bantning spropaganda
samtidigt som de lockar oss med
smörkolor, gräddbakelser, chips,
choklad, tårtor
och varför är de så smala på reklamerna
så perfekta så vackra varför är inte jag?
Och sen
"Jag har inte ätstörningar men jag vill ha"
jaha jag vill ha en cancer jag vill ha
AIDS vad fan vill jag inte ha?

jag hatar världen när den tvingar oss att
inte bara leva i ett samhälle som byggts upp kring mat
utan att också hela jävla tiden se hur vi påverkas hur
vi själva dödar oss långsamt med eller utan maten
fettet, äcklet:

frågan är inte varför jag är ätstörd
utan varför världen är det!

Jag vet inte riktigt varför jag tittar på
dig med tomma ögon. Varför jag inte
skrattar när du skämtar. Varför min röst
sviker mig när jag svarar på dina frågor.
Jag mår så illa, abstinensen står mig
till halsen och minnena brinner under min
hud. Om du inte har märkt det så sover
jag aldrig mig riktigt utvilad längre. Jag vet
att du försöker förstå, du försöker hjälpa
så gott du kan.

Men du kan inte vara hjälte jämt, okej älskling?

 

 

och jag såg
att du hade
sprickor
om handlederna
där färskt blod pulserat
ut
ut
ut
och jag vet att du värker

och jag vet inte vad som vore värst
om jag höll dig fast
hårdare
mot mina hårda spetsiga
revben
under tröjan
eller
om du bara fick
gråta
ifred
flera mil ifrån min verklighet

och jag vet att du
egentligen
försöker
återskapa
det som värker
att du tycker att
du
på något sätt
skulle
förtjäna
att förtvina
sakta
sakta
plågsamt

men jag ser hur du
spricker
och jag önskar
att du kunde visa tårarna
för mig
innan du låter dem
rinna ut i
kloakernas värld

och du är medveten om att du tar mig med storm, skrämmande

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
som jag krånglar till allting
nu är jag trött
och jag slår vad om att sömnen skulle slå mig hårt
om
den visste
vad jag håller på med
hur mina tankar styrs av
procent


ikväll ska jag skriva om dagen, ingenting
krångligt. bara fakta, rent och fint.
förenklat
bara för att alla ska förstå
allmänheten har blivit så korkad
så jag är stolt
över att vara
unik

 

peace out darlin's

efter att ha spytt upp känslan
av hopplöshet
lägger jag tårar i
badkar

någon ska drunkna ikväll

denna någon
hånlog alltid mot min krypande kropp
"res på dig!"
sa han och sparkade sönder
mig ännu mer
"fan vad fet du är!"
sa han och kände på mina revben

som varje gång föll i tusen bitar

Målade mina naglar när jag druckit
upp mina första koppar kaffe för
dagen. Vänster sida vit, höger sida
svart. Det är ju så allting ser ut, svart
på vitt. Vitt på svart. När jag sträcker
ut mina armar blir jag det mittersta,
det gråa. För vit plus svart blir grå.
Idag är jag grå, som en sparv. En vilsen
sparv. Bortkommen i mitt blåsiga Småland.

Tappade hungern någonstans på
vägen, känner hur inävlorna vrider
sig i smärtor. Igår la jag av, men
bara för ett litet tag. Tills hungern
kommer tillbaka. Men kanske måste
jag söka efter den för det finns ju
aldrig någon garanti på att den kommer
till mig, att den vill bli funnen.

Snart fyller jag år, sjutton. SJU-TON.
Nej, SKJUT-TON. Att det har gått så
fort, men ändå inte. Tiden rullar iväg
samtidigt som den står still. Vart tar
den vägen? Och det är ju knappast så
att jag ser fram emot att bli äldre längre.
Det är ju bara ett år närmre döden, men
kanske det är någonting välkommet?
Vem försöker jag lura? Döden kommer
aldrig hinna ifatt mig, jag är odödlig.

Om jag ändå kunde trolla. Då skulle
jag göra er alla lyckliga. ALLA. Lyckliga
och fria från alla tankar som fördärvar.
Då skulle jag rädda er alla undan undergång,
männskligheten är så ovetandes, så blind.
Kanske finns det ännu hopp, jag
vill så gärna tro det. Kämpa för ett
liv i existensen. Jag vet att ni klarar.

Drömmer att tre män kommer in i mitt sovrum. De är klädda i blå overaller och fickorna bågnar av verktyg. De reser stegar och börjar lossa mina tapeter. Våd efter våd drar de ned. En del sitter ordentligt fast, men de arbetar metodiskt. Skrapar loss och rullar ihop våderna.
Försvinner ljudlöst.

MAT står der med stora svarta bokstäver på en skylt. Tittar in genom fönstret, ser några dammiga kaktusar och teve i hörnet. Det rör sig fort på skärmen, måste vara sport. it kommer ingen jag känner.
Tar sikte på en av kaktusarna, stirrar stint, andas långt ned i magen, peppar upp mig: Jag är en kapabel människa.
En doft av gatukök slår emot mig. Bakom disken står en kraftig rödlätt man och ser ut som om han var magsjuk. Han följer uppmärksamt rörelserna på teven.
- Har ni något vegitariskt?
- Vi har ost- och skinkpaj, säger han, fortfarande med blicken på teveskärmen.
- Men det är väl inte vegetariskt.
- Skjut då, för fan!
Ljudet blir bara värre. Jag stålsätter mig, måste härda mig. Tar sats igen.
- Jo, jag sa just att ost- och skinkpaj är väl inte vegetariskt.
Han stirrade på mig som om jag just kommit in genom dörren.
- Äsch, det är så lite, jag pillar bort det.
När jag kommit hem öppnar jag kylskåpet och tittar ett tag på osten. Den har fått torra kanter.
Nu är jag inte hungrig längre.

Detta är vansinne. Hur kunde jag tillåta mig själv orden falla över mina förseglade läppar? Hur kan detta vara möjligt?
Ljuger jag? Nej, det är inte så enkelt. Min sjukdom syns inte utanpå. Tvärtom, om man bortser från den slocknande blicken ser jag helt normal ut. Alla säger det, experterna har svårt att förstå hur jag lyckats dölja så himla bra. För att omgivningen ska förstå att mitt hjärnfilter gått sönder, skulle jag behöva gå omkring i hjälm, skyddsglasögon och hörselkåpor. Men hur skulle det sse ut? Jag vill ju inte att någon ska se mig, överhuvudtaget lägga mäke till att jag finns.



Jag är trött, nej utmattad är nog ett ord som passar bättre in. Jag klarar inte av att sova och inte tillåts jag sömnen som tars ifrån mig rakt framför näsan. Jag har aldrig haft någon sovrutin, inte på flera år. Det är så mörkt ute, skuggorna smyger runt om mig. Spindlarna krälar under min hud, råttorna river i min bröstkorg. Mitt huvud bultar i takt med min nerkylda kropp som skakar. Händer och fötter är iskalla, läpparna violinfärgade. Magen drar ihop sig gång på gång i krampliknande symtom. Jag vill bara kryp ihop i mörker, skära bort min otillräcklighet tillsammans med maken. Han är vacker men ack så tunn han är påväg att bli. I och med detta avslutar jag dagens inlägg med att citera lite Kent, noll.

"Du är tunn som luft
Du är nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Bara en sekund då är Jag nästan perfekt
Du gör mig lugn Jag klär i din andedräkt
Du gör mig lugn Du är nästan perfekt

Om Jag förlorar dig
Så förlorar Jag synen
Om Jag förlorar dig
Då har Jag ingenting kvar
Förlåt mig men Du är allt Jag har"

Godnatt sötnosar

Hur ska jag någonsin komma upp ur
vaken? Bli så stark att jag kan svischa
omkring bland alla de andra. Med blicken
stadigt framåt och kraftiga isdubbar
om halsen. Isen brister hela tiden. Mina
armbågar är inte vassa nog.

Minus. Det är som om allt jag har ställs
inför: systerroll, umgänge, skoluppgifter...
så är jag alltid skyldig lite till. Det räcker
inte. Det hopar sig.
Varför har jag ångest? Hur kan det komma
sig att larmet är utlöst direkt när jag vaknar.
Tolkar min hjärna omgivningen fel? Jag
har alltid tyckt att kropp och själ hänger
ihop. Nu tvivlar jag på det. Hjärnan lever
sitt eget liv, lurar kroppen att dra igång
larmet - fast det inte är någon fara.

Tvingar mig fram till spegeln: Är detta
jag? Jo, det yttre är sig likt. Tunnare, annars
ungefär likadan. Men det bor en annan
Simone i min kropp. Hon är rädd för människor,
lyssnar vid dörren för att inte riskera att stöta
på någon familjemedlem. Tackar nej till
fester, går inte på bio eller teater, för då kan
hon inte andas.
Den gamla Simone bjöd hem vänner,
engagerade sig i sin skola, var ibland djupt
förälskad. Kan en personlighet lösas upp?
Dåsar i halvdvala. Sluter ögonen.

En flicka i ett trångt mörkrum. Hon sitter
på en hög stålrörspall pch bläddrar i mitt
fotoalbum. Tuggar hon tuggummi? Hon
ömsom sträcker ut och vinklar upp höger fot.
Musik i bakgrunden. Ljuset är mycket
svagt, men tillräckligt för att jag ska se att
hur hennes händer skakar. Hon drar på sig
turkosa gummihandskar, börjar plocka loss
bilder ut mitt album. En efter en drar hon
loss dem, lägger ned ett portträtt av mig i
ett kemikaliebad, håller fast mig i örat med
en metalltång. Anletsdragen löses upp - långsamt.
Hon tar fram en plastdunk, häller på mer
kemikalier. Nu försvinner jag. Kinderna
skrumpnar, huden krullar ihop sig. Det
bränner som eld. Ändå finns jag kvar. Hon
nyper mig i hakresterna med den iskalla
tången. Manövererar mig med den turkosklädda
handen, doppar upp och ned. Varje gång
fräter hettan som en svetslåga mot min hud.
Hon lägger mig på en elektrisk tork.
Jag är klarvaken. Hon som ligger därär inte
jag. Det är någonting med ögonen. Blicken är
död. Som om någon dragit ur kontakten.

Jag känner hur svårt allting är för mig,
allting sådant där som egentligen är rena
barnleken för alla andra, för alla normala.
Jag var tvungen att ringa och fråga en vän
VAD man åt när man kom hem från skolan.
Jag visste ju att jag borde äta efter skolan men
sedan slog det mig att jag inte hade någon
arning om vad! Jag hade glömt bort vad man
åt. Hon gav mig några förslag, det blev helt
plötsligt hur jobbigt som helst. VAD SKULLE
JAG VÄLJA!? Det fanns så mycket att välja
på. Sköljde ner två mackor med mitt vatten.
När kommer detta att få sitt slut? Jag vet
inte hur länge jag orkar.