fightwar

det ska vara smärtsamt att skratta
halsen ska svida, läpparna spricka
rösten brista och syret ta slut

du förtjänar inte lycka

och du vet, bland så räcker inte smärtan till
det är då man får assistera döden
och låta rakbladen dansa över huden,
efterlämna spår, avtryck av falskhet

det är bara ett annat sätt att visa världen
hur ont allting borde göra

men du lyckas aldrig

frestar och förför
fräter och förgör

utmanar sinnet, vilseleder ögonen
förtrollar hjärtat, tär på känslorna
tillintetgör sig själv

spegeln ljuger aldrig, det är vågen som gör

själviskt, egoistiskt, erfoderligt

lycka går att köpa,
ja, glädjen har en prislapp,
men du har inte råd, du usla imitation

dina känslor består endast av
ilska, avund
hat

du kommer aldrig att förstå,
du kommer aldrig att lyckas tolka mitt hjärta

det gör ingenting om jag någon gång faller
faller, faller och faller
landar hårt på den mörka asfalten

så länge jag är perfekt när det sker

många tankar som
snurrar
runtrunt i rummet
i huvudet
och allting gör ont
överallt hela
tiden
AVLOPP

möte med min nya behandlare på
onsdag, hjälp
jag orkar egentligen inte
vill inte
men endå
det känns som att jag måste
ta chansen igen, för inte är
det många som får en ny
chans när den gamla går
i spillror, gångpågångpågång.
och jag vet att de vill rädda
mig, hjälpa mig bli frisk
glad, lycklig, allt
få ett normalt liv
vad som nu menas med det
kunna leva ett normalt liv

tvingas sluta hos min nuvarande kontakt
de tror inte att jag kommer klara
av mer
och förmodligen har de rätt

allting känns så avlägset
skola,vänner,familj.
det är inte det att jag vill vara
ensam, utan mer så
att jag vill vara ifred
eller mest kanske att jag inte orkar
bry mig

för mycket, alldeles jävla för mycket
och jag skäms
misslyckande
som smaken av metall
den som jag älskar
nej hatar men behöver
rosen inatt
kan ändå inte sova
får ändå inte sova

du lovade
tills döden skiljer oss åt
som nu?

och jag skrattar så jävla högt
att jag nästan skäms
för allting
det kommer bära av igen
och igen och igen och
igen
tills det inget finns någonting
kvar
inte ens vakkum
och om ni inte förstår
gör det ingenting
absolut
ingenting
det är inte er fel
bara så att ni vet

"kom kom atombomb
om vi någon gång
någonsin blir som dom"


det är allvarligt
han är sjuk
på riktigt
fast
precis som jag
men ändå
så olikt
jag förstår
han ser
det behövs inte mer

vi dör
vi dör
vi dör

ingenting spelar någon
större roll
för vi dör
man kan kalla det mord
det borde nästan vara
logiskt

imorgon ska jag fuska
men bara lite grand
ingen som märker
att det står fel
ingen
för det finns inte
eller hur?

akut
sjukhus
inlagd
överdos
jag älskar dig

rehab efterlyses för fan



tänker ofta på min vän
ni vet han
han som försvann
i den där olyckan
som egentligen var någonting annat
än en olycka
mer en stor besvikelse
riktad mot omvärlden
men det var det ju ingen som förstod
det värsta är inte
att jag kladrar mig själv
utan
att det hade gått att förhindra
om samhället bara tagit honom på allvar
tänk då hade han fortfarande varit i livet
och jag saknar honom
varje dag

så snälla
hjälp min man
att hjälpa sig
själv
han behöver hjälp
vänd inte ryggen till
han behöver hjälp
snälla hjälp honom
han är sjuk
ge honom vård
gör honom frisk
för jag klarar inte av
att missta
igen

kaos i helg med rakbladsvassa kanter
mot strupen tillsammans

jag klev på tåget, fredag kväll
det gick ganska fort med iPoden
i öronen, ja kent. vad annars?
och därstod han på perongen
sådär underbart lyssande
som alltid

vi åkte hem och sovsovsov
eller vi kan säga så
det låter bra
fast egentligen var vi uteuteute
och det var kallt.

lördag eftermiddag tittade vi på
kattungar, norsk skogskatt
lurviga var dem och så sjukt
söta. jag blir kär i en, med mörka
nästan svarta ögon och grå-svart-spräcklig
päls. så mannen bestämde sig för
just den. älskiiiiiii!

lördag kväll
hemmakväll
med massa underbara stunder
i alla rum
överallt
allting

jag vet

söndag morgon
frukost på sängen
sedan låg vi i soffan
och såg på tvn, barnpogram
WUNDERBART
hihi
sedan hem
vinkvinkvinkvink
vi syns snart igen

kanske är det så
att jag knullar hennes pojkvän
bara för att jag kan
eller
kanske är det så
att jag gör det
bara för att han vill
men
det värsta är inte att jag gör det
utan
att jag inte bryr mig
att jag inte bryr mig alls
eller
att jag inte känner någonting
att jag inte känner någonting alls, längre

skolan har dragit igång
jag är två år från min student
sedan ska jag plugga vidare
för det gör sådana som jag
sådana
som lever upp till allas förhoppningar
fast egentligen gör jag väll inte det
men jag borde ha gjort
ända från början
men
det blev konstigt
och jag blev fel
kanske
är det för sent
att
leva

den där sömnen som aldrig infinner sig
skapar panik i mitt
innre
ensamheten är så påtaglig i mörkret
kramar kudden hårt
tårar pressas fram genom stängda ögon

måste sova

sömn, livsviktigt
jag kan dö
min hjärna låtsas som ingenting
runt runt runt
viktigare saker att tänka på
det slutar inte snurra

jag tynar bort
med ringar under överansträngda ögon
spänningshuvudvärk

verklighet




det ska vara smärtsamt att skratta
halsen ska svida, läpparna spricka
rösten brista och syret ta slut

och du vet, bland så räcker inte smärtan till
det är då man får assistera döden
och låta rakbladen dansa över huden,
efterlämna spår, avtryck av falskhet

det är bara ett annat sätt att visa världen
hur ont allting borde göra
- men du lyckas aldrig

frestar och förför
fräter och förgör

utmanar sinnet, vilseleder ögonen
förtrollar hjärtat, tär på känslorna
tillintetgör sig själv

dina känslor består endast av
ilska, avund
hat

det gör ingenting om jag någon gång faller
faller, faller och faller
landar hårt på den mörka asfalten
där är jag åtminstånde säker

fröken ångest vaknar upp
och som vanligt
äter frukost
mår illa av den tanken
att hon blir för fet
så hon springer in till
toaletten
och spyr upp allt igen

ställer sig framför spegeln
synar sina bleka fräkniga armar
rättar till sina byxor
och skyndar sig i väg till skolan
men saktar ner den sista biten
de får inte tro att hon skyndat sig dit
eller ens tänkt på det

fröken ångest
var inte fröken ångest
särskilt länge

så känner jag mig just precis exakt nu

jag har inte sovit ordentligt på
jag vet inte när. igen sömn inatt
heller. det började när jag var ute och
hade bytt hage på hästarna och det var
mörkt ute. skräcken slog mig hårt i
magen. kände hans läppar mot min hals,
hans händer runt min midja. hans iskalla
ord ekade i mitt huvud. paniken bröt ut
och där låg jag, i ett dike i min fosterställning
och kippade efter luft, luft som vägrade nå
mina lungor. jag trodde seriöst att jag var
påväg att kvävas. tappade tidsuppfattningen
och föll in i ett apatiskt tillstånd. en jägare
gick förbi och hittade mig där, i diket. i min
fosterställning, gråtandes. nästan okontaktbar.

sen var den natten förstörd. och hey min
bulimi har kommit ifatt mig. det blev ingen
skola för mig idag, feber och utmattning.
men om sanningen ska fram vågar jag inte
gå dit eftersom att han VET att jag
var där i tisdags. jag klarar inte av att
möta hans blick, för jag vet att han vet.
matsalen är ett kapitel för sig. alla människor
som granskar mig från topp till tå. om de
bara visste hur jäfla mycket jag hatar mina
utstående nyckelben. äckeläckeläckel

mitt hjärta vill inte slå regelbundet eller
tillräckligt. jag vet att jag borde tala om
det för någon utav dem men jag vill inte
in på sjukhuset, vill inte vill inte vill inte.
för jag skäms så över vad jag gjort och
fortfarande gör gentemot mig själv och
alla i min omgivning. jag är inte riktigt
säker på hur länge jag kommer att orka
hålla samman utåt. jag tror jag är påväg
att ge upp. och jag som lovade mig själv,
att så skulle det aldrig bli. aldrig bli.
kommer aldrig bli, suck

en timmes skola idag sedan
skolkar jag matsalen och sticker
hem med bussen. cyklar den
sista milen hem.

stå-plattan har blivit en farlig motståndare
åter igen. men inte värdig utan mest
bara för att jag inte kan lita på min
egen förmåga att se. uppriktigt talat
är jag inte ens rädd bara trött, på allt.

och jag är inte bara det största, groteska
monstret i hela världen jag är även det
i hela universum. jag hatar att det ska
behöva vara så jämt. jag strävar inte efter
någonting sådant utan bara kunna se mig
i spegeln och kunna tycka om mig själv
för den jag är, egentligen. ja någonting annat än vad
jag är och har varit alltid.

varje gång det kommer en spegel drar
jag upp tröjan och granskar det där,
äcklet. jag skäms så först och främst
för att det är sant och sedan också för
att det är patetiskt. ingen normal människa
gör så, är så självkritisk. ingen normal
människa måste blunda för att slippa
se allt äckel i duschen. ingen normal
människa tänker så som mig. men bara
för att jag inte är normal betyder det då
att jag är sjuk? jag vet inte ens vad normal
betyder, egentligen.

överallt är jag fel. och jag vill nästan
alltid dö. jag blir ju aldrig bättre.
och jag hatar mig själv så obeskrivligt
jävla mycket. men vem skulle kunna
förstå? jag kan ju inte ens förstå själv.
mest nog bara för att jag är så fel.

lolipop-tid imorgon, mami ringde. de hade
slarvat med mina papper nu igen. pinsamt,
för dem. jag är förbannad upp över
öronen och imorgon ska jag skrika som
aldrig förut.

jag har mjölk i kaffet, grön mjölk
i kaffet. det är redan för mycket
efter den helgen i hets och frossa.
att frossa är en dödssynd men Gud
förlåter alla, right? inte för att jag inte
bryr mig om att siffrorna går upp
men verkligen skäms på mig
NEJNEJ
det får ni inte tro
idag ska jag leva på alltför litet.
 mest bara för att jag är
bäst, på att vara sämst

jag är trött på att vara "mentalt ostabil"
fruktansvärt trött på att vara störd i
huvudet, trött på panik ångesten. alla
förväntningar, förhoppningar. jag vill
bara lägga mig ner och gråta, skrika.

var det verkligen någon som orkade
mala sig igenom allt självömkan?
för så är det just nu, jagJagJAG.
men inte för att jag slutat bry mig
om andra utan mest för att jag
är blind i min omgivning. utmattad(!)
men snart borde jag vara på
fötter igen och orka. förlåt, ni är bäst