fightwar

Flickan på andra sidan skärmen vill egentligen inte dö, hon känner bara en stark längtan av att få komma bort. Att slippa ta ansvar, att slippa leva. Hon har glömt bort hur man ska göra när man lever. Hon kommer inte ihåg hur det är att se fram emot någonting roligt och spännande, inte heller hur det är att gå runt i skolans korridorer utan att alla stirrar på henne. Hur det är att stå skyddad i en klunga av tjejer där hon involverar sig i samtalsämnet som är helgens filmkväll. Hur det är att äta utan ångest, vistas bland människor utan att vilja sjunka under jorden eller hur det är att inte alltid frysa.

Hon var nära att hacka lite i sina handleder för någon timme sedan men hennes lillasyster var hemma. Nu har hennes lillasyster åkt och hon är ensam, mer ensam hemma än om någon annan vore där. Hon vet hur det känns, hur det är, vad som händer. Hon har varit där förut. Det vassa metallföremålet som hon smeker mot sin hud, så börjar det alltid. Panikslagen utav blodet som rinner ner för hennes arm börjar hon hugga. HUGGA HUGGA HUGGA! Frågan hon ställer sig, är det verkligen värt det? Har hon inget svar på för hon vet inte bättre.

Om hon överlever natten utan att behöva försöka (lyckas?) ta sitt liv har hon bestämt sig för att gå till - eftersom hon inte ska till * förens om två dagar, två dagar som i tisdag. För hon klarar sig nog inte så länge utan att berätta för någon som inte dömer henne. Flickan hatar att vara i skolan. Omgiven av en massa främlingar som aldrig kommer att få veta, som bara tycker och tänker. Hon är för jävla trött på sånt, rykten och förutfattade meningar. Men hon vet inte vad hon skulle säga till - . Om hon ens har något att säga? Hon ska dit i alla fall.

Flickan är rädd. Hon sitter ensam hemma och gråter. Snart ska hon iväg och jobba ihop lite pengar. Hur ska det då bli inatt? Hennes mamma kommer snart hem men hon orkar inte bry sig. Är nervös, vad ska hon säga om hon lyckas ta sig till imorgon? Vi får hoppas att hon aldrig kommer i den sitsen, i morgon sitsen. Men kom ihåg

flickan på andra sidan skärmen vill egentligen inte dö

hej

Jag vet inte längre. Utanför mitt fönster går
astronauter i rosa dräkter. Jag vinkar åt dem
men jag tror inte att dem ser mig, är jag
osynlig? Finns jag verkligen eller är jag bara
en tanke som föddes vid sidan av världen i
en dimmig skugga? Jag förstår inte.

Frukost 09.00
Jag tog några tuggor av brödskivan. Kände
hur den kletiga massan satte sig i halsen på
mig, hindrade mig ifrån att andas. Jag började
spotta, fick inte ur allting som satt fast. Gick in
i badrummet.. Min mamma började gråta.
Att hon aldrig vänjer sig, det är ju inte första
gången precis. Det är aldrig meningen.
Sitter nu här med gröt+äppelmos+laktosfri mjölk
och kaffe framför mig. Tog tre skedar, kan inte
mer. Känner hur gröten blir till en stor hög av
maskar som krälar runt i min mage.

Idag borde jag plugga. Har två prov i veckan
som kommer, tyska och matematik. Tyska som
jag är varnad i, varnad för IG. IG-varnad.
Prövade lite glosor igår men bokstäverna bara
flöt ihop, helt meningslöst.

Jag känner mig helt jävla knäpp. Mina fingrar
är som korvar, uppstoppade med bomull. Idag
är det julskyltning men jag orkar inte gå, inte
idag. För idag ska jag måla mina naglar, röda.
Jobb ikväll för måste ju ha råd med julklappar.
Trots att jag inte tycker om att fira jul. Men detta
året blir annorlunda, detta året behåller jag
kontroll utan att gå till överdrift. Detta året håller
jag i trådarna, är det jag som för. Bara så att ni
vet.

Sitter här och ska skriva önskelista men det
går inget vidare. Önskar mig bara en sak,
kent-boxen och den vet jag att jag kommer
att få av mamma. Det är svårt det här med
önskningar i prylar. Vad önskar ni er?

är du lycklig nu?
min kropp vill inte finnas
eller är det jag
fast egentligen spelar det ingen roll
jag är så jävla död ändå

I tider som den här tecknar jag för fullt, som ni
ser här ovan. Tecknar, skissar. Whatever.

Ibland orkar jag inte bry mig men för det mesta vill jag bara ställa mig rakt upp och ner och skrika ut min frustration. Tala om för världen hur jävla trött jag är på allt. Att varje dag vakna upp med just den där känslan i magen. Kan det aldrig få ta slut? Och visst är det så att jag alltid känner mig som ett groteskt monster, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. ALLTID!

Pratade med min lilla man innan idag med, han är ledsen och sur. Och jag är sur och ledsen på hans dumma kompisar som sätter honom i knepiga situationer.

Här står allting fel. Jag vill bara lägga mig ner och dö.
Meningslöst värdelös helt rätt.

Typ skära lite i armen för att någon ska tycka synd om mig eller svälta ihjäl mina resterande organ som fortfarande fungerar. Slå lite med hammaren för att mötas av de där oroliga ögonen, slår någon dig? Skrika och slänga saker omkring mig för att någon ska höra. För visst är det så att många tror att det är därför men det finns ingenting jag kan göra åt det. Och vet ni vad? Jag har slutat bry mig om sådant där. Det är mitt sätt att överleva, ta mig igenom dagen. Jag begär inte att någon ska förstå, bry sig eller tycka synd om mig. Hallå, jag vill inte ens finnas. Det enda jag ber er om är att ha överseende med mitt beteende, jag kommer att bli bättre. Någon gång kommer jag att bli bättre för att jag bara måste.

SKOLA
jag hatar att vara där
alla människor som går i korridorerna
ibland vill jag bara sticka ner
allihopa
för de skrämmer mig så
jag eller dem
jag eller dem
jag eller dem
jag gör det aldrig
för det är fel att skada andra
men okej att ge sig på mig
för mig är det okej
det är mitt sätt att överleva en dag till


inatt har jag knappt sovit
mardrömmar ?
sanndrömmar!
hans smutsiga armar runt min
sköra kropp
hans äckliga hand formad som en
båge runt min mun
hela jävla äckliga han
men det gjorde inte så mycket..

vaknade runt halv tre
i tårar som rann
rann rann rann och rann
tyst, försiktigt
så att ingen skulle märka
och med den där känslan
av maktlöshet

jag vill inte denna dagen

nu vill jag dö

"flicka lilla, vad ska vi göra med dig?"

ÅHHH, jag vill bara mörda någon. men inte
vem som helst. OHWNEJ! HAHAHAHA

jag har inte sovit en blund inatt. det visade
sig att jag var tvungen att skära sönder min
säng eller ja, kuddar madrass och täcke.
det är lätt att vara efterklok och säga att visst
det var kanske lite onödigt men just precis
då kändes det rätt. nej, mer än så. jag var ju
tvungen. men ni vill väl inte höra med det örat

IJÖH min mage gör ont som vanligt. all
möjlig ångest upp över öronen och börja
tappa tillit. men bara i hemlighet.
inte heller har jag hört av mitt team, jag är
nog inte så viktig ändå. det har snart gått
en vecka och ingenting. inte ett ljud.
fast egentligen är jag ju medveten om att
andra får vänta i månader medans jag bara
några få dagar. jag är bortskämd när det
gäller sådant.
bortskämd när det gäller allt egentligen

jag är en bortskämd snorunge som slösar
bort mitt liv på att vara sjuk och störd. ett
sådant slöseri med kraft! förstår att människor
tröttnar på mig.

och idag kan jag knappt stå på benen

älskling jag orkar inte le alltid.

inte ens i din närhet klarar
jag av att le. le sådär äkta
och inte sådär som på film.
hur det står till med mig idag
finns det inte längre något
konkret svar på.

"men du har muskler mellan revbenen också"

skolsköterskans ord ekar i mitt
tomma huvud. jag borde vara mer
rädd om mig själv men bara för alla
andras skull. min mamma säger att
jag kanske inte borde äta så mycket
när min mage gör sådär ont. hon är
snäll men hon tänker inte alltid.

jag känner mig fruktansvärt ensam,
ensam och stark. ja, idag är jag stark
om inte starkare. förut när jag kände
mig ensam sökte jag bekräftelse. läste
bloggar och skrev med andra som kände
och tänkte precis som jag, kände fel
och hade ett sjukt tänkande.

känner mig så dum för att det faktiskt
var så, då. idag äe jag förväntansfull i hopp om
att någon ska finnas där ute och vilja
kämpa tillsammans med mig. att gå
igenom livets svårigheter med och som
förstår att en människa med störningar
inte ser på världen med samma ögon
som majoriteten. som kan förstå men som
samtidigt vill komma ur.

jag tänker inte ägna hela mitt liv
åt någonting sådanthär, en sjukdom.

livet är så mycket mer än bara siffror
och speglar.

"hur mår du idag simone?"

visst har ni glömt bort att se mig
på sistone men jag trodde aldrig
att det skulle gå såhär långt. ser
ni inte hur mina händer skakar,
hur min blick flackar eller hur
genomskinlig min hy blivit?
det gör ont att ingen där märker
för det är ändå ert jobb

"jag ska prata med teamet och se till att du får byta för detta leder ingenstans"

nu vill hon inte ha mig mer
jag måste ha gjort någonting fel
men vad kan jag inte komma på.
hon säger att jag inte försöker
men det är ganska mycket lögn.
jag försöker ju alltid
var så säker

"har du ont någonstans?"

om ni bara visste hur ont
hjärtat gör. jag som tyckte att jag
nog borde ha byggt upp det nu igen.
kanske hade jag fel
nej, det måste vara någonting annat.
jag bryter inte ner muskler
min kropp äter inte av sig själv mer
det kan ni ju se, det ser alla
det måste vara därför hon inte vill
ha mig mer, så är det.
ingen vill ha mig där
för att jag inte är tillräckligt bra på
att sätta mig emot allas ord.
tro aldrig att jag har glömt hur det känns

"men lilla vän du ser helt vettskrämd ut!"

jag satt i det där jävla rummet och grät
i hela åttio minuter. det gjorde så ont
ONT ONT ONT
jag försvann där ett tag och insåg att
ingen vill ha hand om mig mer. ingen vill
behöva sitta barnvakt åt en sjuttonåring
som under ett visst tillstånd inte skulle ens
blinka för att skära i allt som finns.
allt det där som inte borde få finnas
passa så att hon får i sig alla mål mat
om dagen, vara uppmärksam på tecken
som är nästintill osynliga.
ni ska veta att jag är fullt medveten om
att jag är jobbig men det är aldrig meningen

"simone ta dig samman nu"

jag orkar inte byta mer, prata.
ingenting. jag är bara så trött

"simone, prata med mig. vad händer?"

varför när hon är precis som alla andra?
förstog hon inte att jag inte vill ha
in mer människor eller vad var det
frågan om.

och nu har jag slutit mig som en mussla

det var länge sedan jag var såhär rädd
äkta rädsla och det känns
skönt på ett sätt
jag är dum i huvudet
förneka

brutalt
han kommer att slå
jag kommer att dö
så blir det

för jag är rädd
då blir det alltid så
just nu vill jag bara hem till min pojk
han är finast
bara han kan finnas
så som trösta
trygghet är vad han ger
och jag älskar honom

jag måste vara sämst
som utsätter alla för sånthär igen
livrädd
kryper jag iväg
och gömmer mig
för livet