fightwar

när du är där
är du så mycket närmare mig själv
att jag plötsligt hamnat utanför

jag kan inte hjälpa det

men det handlar om att kontrollera
att bemästra
och framförallt
besegra

frågan är bara vad det är jag kämpar mot

kanske är det kampen
eller att överhuvudtaget
befinna sig i krig

för det är ett slag

det har någon sagt mig
och tillagt
du måste sluta straffa dig själv

men det är sant som de säger
det är mycket enklare
att älska sina fiender
än sig själv

för om sanningen ska fram
så är jag ganska trött på karusellen
som snurrar varv efter varv
och gör mig ständigt illamående

och det är svårt att förklara
hur det är möjligt att

berömma sig själv
och därefter bestraffa
belöningen


och jag vet
att jag har dina glasögon
när jag ser spegelbilden

för det jag tycker att den visar
är inte min kropp
utan mig själv
eller rättare sagt
min självs bild av det
monster den är fången i

problemet är bara att
jag i mina försök att slå mig ut
slår sönder mig själv

men hey vad gör det
man kan ju ändå inte hålla
för all tid
trots att man skulle vilja

jag vet nog ingenting

---

jag är bevakad
och jag hatar det

men jag var busig och smet iväg
till mannen igår kväll för att se
på lars som det svenska folket
ska rösta fram till idol 2008!
sov över där
och sedan när jag kom hem insåg
jag att mina cigg är slut och då
blev allting bara gegga och
havregryns-sten.

första andra tredje person, det spelar inte roll
och för er som texten verkar svamlig
det är lättare att skriva om sig själv
om man gör det i andra och tjedje person
men vem är vem och vad är vad?
förstummande



Tankarna är starka
kämpar åt var sitt håll
snart slits du itu
men hur ska du kunna veta
vad som är rätt och
vad som är fel?

Du orkar inte länge till
och du vet att allting rasar
muren som passerat sitt bästföredatum
tårarna vars struktur inte existerar
och ingenting blir som du vill
plötsligt tar någon emot dig
allting börjar om igen
hjälp som erbjuds bojkottar du
du skriker och slår
men är det verkligen du?

Egentligen vill du bli frisk
sannings-betonat
men tankarna säger ifrån
och verkligheten knackar på
du vill inte vara ivägen
inte vara ett sådant där problem
varje minut som läggs ner på dig
känns fel, orätt
för visst är det så att du
inte vill ha hjälp?

Konflikten är åter igen igång
du tappar kontrollen
över dina tankar
och där står du svagast, sämst, värdelös
för du duger inte
sedan slår tvånget dig i magen
och du får inte längre göra som du vill
glöm inte det, vad du än gör
du duger aldrig

Det retar mig att jag ännu en kväll sitter med tråkigt skolarbete. Jag har många gånger tänkt:
"Tänk om jag dör, vilken sekund som helst. Kanske imorgon eller om en vecka. Vad har jag då denna kunskap haft för användning i mitt liv? Vad har jag brukat den till?"
Det är onödigt att slita sitt hår för en uppgift. Onödigt att tänka att det finns en framtid med dessa kunskaper.
Heja veckans skolsystem.

Det retar mig att busschaufförer ser så trevliga ut, men kör som idioter. Och när man för en gångs skull vill vara trevlig och säga "god morgon", så sitter där en bitter jävel, som hatar sitt jobb, men fortsätter jobba.
Det är onödigt att göra saker som man inte vill. Onödigt att varje dag stiga upp ur sängen och veta vilket helvete det kommer bli, innan man ens upplevt det.
Man ska vara tacksam när man fortfarande ligger kvar i sängen.

Ikväll ska jag skriva det mesta till mitt svenska- och engelska arbete och sedan lägga mig och se "This is England", vakna upp imorgon och vara irriterad och ledsen, äta min vardagliga frukost och vara smått glad över att jag har hästen.
Ikväll ska jag inte försöka tänka, utan bara "vara".
Ja, jag har äntligen bestämt mig, jag ska tillbaka till "min vän".
Hon ska heala mig. Få mig till en bättre och positiv människa.

det ska vara smärtsamt att skratta
halsen ska svida, läpparna spricka
rösten brista och syret ta slut

du förtjänar inte lycka

och du vet, bland så räcker inte smärtan till
det är då man får assistera döden
och låta rakbladen dansa över huden,
efterlämna spår, avtryck av falskhet

det är bara ett annat sätt att visa världen
hur ont allting borde göra

men du lyckas aldrig

frestar och förför
fräter och förgör

utmanar sinnet, vilseleder ögonen
förtrollar hjärtat, tär på känslorna
tillintetgör sig själv

spegeln ljuger aldrig, det är vågen som gör

själviskt, egoistiskt, erfoderligt

lycka går att köpa,
ja, glädjen har en prislapp,
men du har inte råd, du usla imitation

dina känslor består endast av
ilska, avund
hat

du kommer aldrig att förstå,
du kommer aldrig att lyckas tolka mitt hjärta

det gör ingenting om jag någon gång faller
faller, faller och faller
landar hårt på den mörka asfalten

så länge jag är perfekt när det sker

många tankar som
snurrar
runtrunt i rummet
i huvudet
och allting gör ont
överallt hela
tiden
AVLOPP

möte med min nya behandlare på
onsdag, hjälp
jag orkar egentligen inte
vill inte
men endå
det känns som att jag måste
ta chansen igen, för inte är
det många som får en ny
chans när den gamla går
i spillror, gångpågångpågång.
och jag vet att de vill rädda
mig, hjälpa mig bli frisk
glad, lycklig, allt
få ett normalt liv
vad som nu menas med det
kunna leva ett normalt liv

tvingas sluta hos min nuvarande kontakt
de tror inte att jag kommer klara
av mer
och förmodligen har de rätt

allting känns så avlägset
skola,vänner,familj.
det är inte det att jag vill vara
ensam, utan mer så
att jag vill vara ifred
eller mest kanske att jag inte orkar
bry mig

för mycket, alldeles jävla för mycket
och jag skäms
misslyckande
som smaken av metall
den som jag älskar
nej hatar men behöver
rosen inatt
kan ändå inte sova
får ändå inte sova

du lovade
tills döden skiljer oss åt
som nu?

och jag skrattar så jävla högt
att jag nästan skäms
för allting
det kommer bära av igen
och igen och igen och
igen
tills det inget finns någonting
kvar
inte ens vakkum
och om ni inte förstår
gör det ingenting
absolut
ingenting
det är inte er fel
bara så att ni vet

"kom kom atombomb
om vi någon gång
någonsin blir som dom"


det är allvarligt
han är sjuk
på riktigt
fast
precis som jag
men ändå
så olikt
jag förstår
han ser
det behövs inte mer

vi dör
vi dör
vi dör

ingenting spelar någon
större roll
för vi dör
man kan kalla det mord
det borde nästan vara
logiskt

imorgon ska jag fuska
men bara lite grand
ingen som märker
att det står fel
ingen
för det finns inte
eller hur?

akut
sjukhus
inlagd
överdos
jag älskar dig

rehab efterlyses för fan



tänker ofta på min vän
ni vet han
han som försvann
i den där olyckan
som egentligen var någonting annat
än en olycka
mer en stor besvikelse
riktad mot omvärlden
men det var det ju ingen som förstod
det värsta är inte
att jag kladrar mig själv
utan
att det hade gått att förhindra
om samhället bara tagit honom på allvar
tänk då hade han fortfarande varit i livet
och jag saknar honom
varje dag

så snälla
hjälp min man
att hjälpa sig
själv
han behöver hjälp
vänd inte ryggen till
han behöver hjälp
snälla hjälp honom
han är sjuk
ge honom vård
gör honom frisk
för jag klarar inte av
att missta
igen

kaos i helg med rakbladsvassa kanter
mot strupen tillsammans

jag klev på tåget, fredag kväll
det gick ganska fort med iPoden
i öronen, ja kent. vad annars?
och därstod han på perongen
sådär underbart lyssande
som alltid

vi åkte hem och sovsovsov
eller vi kan säga så
det låter bra
fast egentligen var vi uteuteute
och det var kallt.

lördag eftermiddag tittade vi på
kattungar, norsk skogskatt
lurviga var dem och så sjukt
söta. jag blir kär i en, med mörka
nästan svarta ögon och grå-svart-spräcklig
päls. så mannen bestämde sig för
just den. älskiiiiiii!

lördag kväll
hemmakväll
med massa underbara stunder
i alla rum
överallt
allting

jag vet

söndag morgon
frukost på sängen
sedan låg vi i soffan
och såg på tvn, barnpogram
WUNDERBART
hihi
sedan hem
vinkvinkvinkvink
vi syns snart igen

kanske är det så
att jag knullar hennes pojkvän
bara för att jag kan
eller
kanske är det så
att jag gör det
bara för att han vill
men
det värsta är inte att jag gör det
utan
att jag inte bryr mig
att jag inte bryr mig alls
eller
att jag inte känner någonting
att jag inte känner någonting alls, längre

skolan har dragit igång
jag är två år från min student
sedan ska jag plugga vidare
för det gör sådana som jag
sådana
som lever upp till allas förhoppningar
fast egentligen gör jag väll inte det
men jag borde ha gjort
ända från början
men
det blev konstigt
och jag blev fel
kanske
är det för sent
att
leva

den där sömnen som aldrig infinner sig
skapar panik i mitt
innre
ensamheten är så påtaglig i mörkret
kramar kudden hårt
tårar pressas fram genom stängda ögon

måste sova

sömn, livsviktigt
jag kan dö
min hjärna låtsas som ingenting
runt runt runt
viktigare saker att tänka på
det slutar inte snurra

jag tynar bort
med ringar under överansträngda ögon
spänningshuvudvärk

verklighet




det ska vara smärtsamt att skratta
halsen ska svida, läpparna spricka
rösten brista och syret ta slut

och du vet, bland så räcker inte smärtan till
det är då man får assistera döden
och låta rakbladen dansa över huden,
efterlämna spår, avtryck av falskhet

det är bara ett annat sätt att visa världen
hur ont allting borde göra
- men du lyckas aldrig

frestar och förför
fräter och förgör

utmanar sinnet, vilseleder ögonen
förtrollar hjärtat, tär på känslorna
tillintetgör sig själv

dina känslor består endast av
ilska, avund
hat

det gör ingenting om jag någon gång faller
faller, faller och faller
landar hårt på den mörka asfalten
där är jag åtminstånde säker

fröken ångest vaknar upp
och som vanligt
äter frukost
mår illa av den tanken
att hon blir för fet
så hon springer in till
toaletten
och spyr upp allt igen

ställer sig framför spegeln
synar sina bleka fräkniga armar
rättar till sina byxor
och skyndar sig i väg till skolan
men saktar ner den sista biten
de får inte tro att hon skyndat sig dit
eller ens tänkt på det

fröken ångest
var inte fröken ångest
särskilt länge

så känner jag mig just precis exakt nu

jag har inte sovit ordentligt på
jag vet inte när. igen sömn inatt
heller. det började när jag var ute och
hade bytt hage på hästarna och det var
mörkt ute. skräcken slog mig hårt i
magen. kände hans läppar mot min hals,
hans händer runt min midja. hans iskalla
ord ekade i mitt huvud. paniken bröt ut
och där låg jag, i ett dike i min fosterställning
och kippade efter luft, luft som vägrade nå
mina lungor. jag trodde seriöst att jag var
påväg att kvävas. tappade tidsuppfattningen
och föll in i ett apatiskt tillstånd. en jägare
gick förbi och hittade mig där, i diket. i min
fosterställning, gråtandes. nästan okontaktbar.

sen var den natten förstörd. och hey min
bulimi har kommit ifatt mig. det blev ingen
skola för mig idag, feber och utmattning.
men om sanningen ska fram vågar jag inte
gå dit eftersom att han VET att jag
var där i tisdags. jag klarar inte av att
möta hans blick, för jag vet att han vet.
matsalen är ett kapitel för sig. alla människor
som granskar mig från topp till tå. om de
bara visste hur jäfla mycket jag hatar mina
utstående nyckelben. äckeläckeläckel

mitt hjärta vill inte slå regelbundet eller
tillräckligt. jag vet att jag borde tala om
det för någon utav dem men jag vill inte
in på sjukhuset, vill inte vill inte vill inte.
för jag skäms så över vad jag gjort och
fortfarande gör gentemot mig själv och
alla i min omgivning. jag är inte riktigt
säker på hur länge jag kommer att orka
hålla samman utåt. jag tror jag är påväg
att ge upp. och jag som lovade mig själv,
att så skulle det aldrig bli. aldrig bli.
kommer aldrig bli, suck

en timmes skola idag sedan
skolkar jag matsalen och sticker
hem med bussen. cyklar den
sista milen hem.

stå-plattan har blivit en farlig motståndare
åter igen. men inte värdig utan mest
bara för att jag inte kan lita på min
egen förmåga att se. uppriktigt talat
är jag inte ens rädd bara trött, på allt.

och jag är inte bara det största, groteska
monstret i hela världen jag är även det
i hela universum. jag hatar att det ska
behöva vara så jämt. jag strävar inte efter
någonting sådant utan bara kunna se mig
i spegeln och kunna tycka om mig själv
för den jag är, egentligen. ja någonting annat än vad
jag är och har varit alltid.

varje gång det kommer en spegel drar
jag upp tröjan och granskar det där,
äcklet. jag skäms så först och främst
för att det är sant och sedan också för
att det är patetiskt. ingen normal människa
gör så, är så självkritisk. ingen normal
människa måste blunda för att slippa
se allt äckel i duschen. ingen normal
människa tänker så som mig. men bara
för att jag inte är normal betyder det då
att jag är sjuk? jag vet inte ens vad normal
betyder, egentligen.

överallt är jag fel. och jag vill nästan
alltid dö. jag blir ju aldrig bättre.
och jag hatar mig själv så obeskrivligt
jävla mycket. men vem skulle kunna
förstå? jag kan ju inte ens förstå själv.
mest nog bara för att jag är så fel.

lolipop-tid imorgon, mami ringde. de hade
slarvat med mina papper nu igen. pinsamt,
för dem. jag är förbannad upp över
öronen och imorgon ska jag skrika som
aldrig förut.

jag har mjölk i kaffet, grön mjölk
i kaffet. det är redan för mycket
efter den helgen i hets och frossa.
att frossa är en dödssynd men Gud
förlåter alla, right? inte för att jag inte
bryr mig om att siffrorna går upp
men verkligen skäms på mig
NEJNEJ
det får ni inte tro
idag ska jag leva på alltför litet.
 mest bara för att jag är
bäst, på att vara sämst

jag är trött på att vara "mentalt ostabil"
fruktansvärt trött på att vara störd i
huvudet, trött på panik ångesten. alla
förväntningar, förhoppningar. jag vill
bara lägga mig ner och gråta, skrika.

var det verkligen någon som orkade
mala sig igenom allt självömkan?
för så är det just nu, jagJagJAG.
men inte för att jag slutat bry mig
om andra utan mest för att jag
är blind i min omgivning. utmattad(!)
men snart borde jag vara på
fötter igen och orka. förlåt, ni är bäst

orden ekar sig kvar
mellan
väggar av glas och visst
är det så att det är allt
jag har kvar

ett eko av orden
så sköra
att varje tvekan i din
röst
gav dom sprickor
inuti

jag nekade
dom
tillträde in i det rum
där mörkret
har lagt sig till ro

du sa det var fel medan
jag skar mig för att bli
hel
men du vet att dina dina
ord aldrig riktigt nådde mig
på riktigt

jag lät dom rinna
av mig likt tårar en natt
bara fukten påminde mig om
din närvaro
där en gång

du föll ner på knä
gav mig kärlek utan krav
men jag knullade mig
fri
från att älska

när ska man släppa en dröm?
fråga du med en
skugga
av sorg
jag förstod inte då att
din dröm
det var jag
och att din kärlek
den var
hel

jag var för trasig
för att se att
murarna
omkring hade fallit
för längesedan

du fick dem att falla
du fick
mig att se
att utan dig
står jag naken kvar

orden ekar sig kvar
mellan
väggar av glas
och det är allt
jag har kvar

De sista, strimmiga molnen hade drivit
samman till tunn is högst upp i den kalla
rymden. Här nere, i huvudhöjd, i höjd
med flädern vid köksknuten och äppelträdets
nedersta grenan, här nere blandades jordens
ångor med alla dofter under himlen och
plötsligt visste jag vad stillhet var, och tystnad.
För första gången i mitt liv lyckades jag
fånga ett ögonblick i min själs genomskinliga
håv, ett andlöst ögonblick. Länge stod jag
så, ända tills fjärilen fladdrade iväg från
vinbärsbusken och vinden susade genom täcket
av övervunnen rädsla.

Mest bara för att jag inte orkar skriva
om dagen, hur jag mår eller känner.

Hela verkligheten är i totalt kaos
och jag står bredvid och ser på
försöker nå fram men ingen hör
ingen ser, håller jag på att ge upp?

Idag talade spegelbilden osanning
och det gjorde mig ledsen för jag
är etthundraprocent säker på att
det där med osanning bara är bullshit.
Och när jag stod i duschen bara
bröt jag ihop, sådär utan förvarning.
För innerst inne vet jag att jag
fortfarande ser mig själv som störst
i hela vida världen.

Imorgon börjar jag skolan igen
efter ett lov då det enda jag gjort
har varit att äta och varit sjuk.
förkyld enmiljongånger mitt i
sommarn. haha, det är absurt
för tusan. eller egentligen har
jag varit ganska mycket social
men jag har hela tiden känt mig
ensam så det känns så, mest
bara ensamt. och egentligen
var jag inte så social mest bara
frånvarande och jag vet att det
sårar vännerna när jag "inte orka
försöka ens" som de säger.

Med skolan följer oendligt mycket
press och stress. Jag kommer med
all sannolikhet få mag-sår igen
och missa en massa timmar pga
lolipop-tider (om jag nu får någon
ny kallelse någon gång, de år två
veckor försenade döda)
Kommer förmodligen vara väldigt
2 cool 4 school med det omänskliga
schemat vi fått och känner på mig
att lärarna verkligen kommer att
älska mig för det. HAHAHAHAHA
Men jag ska gå så mycket jag klarar
av, okii?

Idag har jag funderat mest över
drömmen jag hade inatt. Jag var
omgiven av människor men endå
var jag alltid ensam. Vaknade flera
gånger för att gråta en skvätt, patetiskt
värre men sant. Och dagen har följt i
samma fotspår som gårdagen, tårfylld.
Men det är kanske lika bra det så
att jag kan gå tillbaka till känslo-kallt
monster igen, för det är ju någonting
som jag verkligen kan vara bäst på.

Förra året försökte alla "proffitionellt
uttbildade" tala om för mig att jag
fick en ny chans till en ny början. Ett
nytt kapitel i mitt liv som jag fick skriva
helt själv, precis som jag ville. De hade
fel. Jag står fortfarande här och
stampar, nej jag tror jag har fallit en
liten bit. Nedåt. Och det får mig att
känna mig sämst faktist. Trist

Undra om någon kommer att lägga
märke till att jag lagt på mig hela 1
k i l o  under sommarn.
Äsch, klart de gör. Och jag hatar
mitt självförakt mer än någonting
annat. Mest faktist. Jag är inte ens
lite trött just nu men det gör ingenting
för skolan börjar inte förrens ett
imorgon ändå. Bara för att vi inte
ska stöta ihop med någon etta.
De är såå rädda för oss, äldre. Hihi.
För jag är ju ädlre än etta, jag är
tvåa nu, iår. Inte minst. och det
känns faktist lite bättre. sådetså

jag ska inte behöva tala om för dig
hur förnedrande det borde
vara för du
vet
precis som jag
att det borde krossat mig
totalt

fyra
eller egentligen tre
och du
eller dig
det var tre för
mycket

och trodde du seriöst att jag
skulle kunna sova efter
det
du såg mig
precis som jag såg dig
hur du led och hur du fylldes
med lust

coffee, cigg, pills
jag vet att du älskar
precis
som jag

och du är vacker
vackrast i månsken
under stjärnorna
handihand